Frasses trädgård.
"Till huvudsidan".


Hudiksvall 28 januari 2010.

En gammal "järnvägares" trädgård, vad hände sen ..

1967 köpte min make Ove och jag en fastighet i Håstaby av "järnvägaren" Frans Åkerström, "Frasse" berättade att han tagit hem små, små plantor av plymspirea, primula och fänrikshjärtan när järnvägsstationsområdet i "Glada Hudik" skulle planeras om.

Det har nu gått mer än 50 år sedan växterna planterades i Håsta by. Plymspirean, som består av 17 buskar är cirka 2 meter höga när de blommar. Mot alla regler sågar jag ganska omilt ner dem till marknivå på hösten. På våren växer de snabbt upp igen, man kan se hur de växer cirka 7 cm per dag, tills de bildar en tät, mjuk häck, som alla barn älskar att leka kurragömma i. Jag har inte planterat om eller gödslat spireabuskarna, de bara växer sig större för varje år som går. (Jag har ett vitt trästaket precis mot buskarna som gör att jag vill ha bort buskarna under senhösten på grund av att de "grönskar av sig" på staketet)

Fänrikshjärtana bildar på sitt sätt en ståndaktig vaktparad runt nästan alla mina rabatter. Gullvivorna försvann totalt en omild vinter, för att sedan blygt titta fram mitt i en svartvinbärsbuske, efter cirka 15 års frånvaro. Jag har nu förökat dem och de breder
tacksamt, bugande ut sig runt omkring en liten örtagård.

Jag har märkt att de växter som jag fått från gamla trädgårdar, minst 50 år gamla, är mycket tacksamma att bevara. Jag tänker då särskilt på vissa arter av lågväxande blålila iris, brandgula liljor, praktlysing, pioner och naturligtvis gamla rosor.

I drygt 40 års tid har jag försökt utrota en blåklocka/knölklocka. Vid ett besök på en känd visnings- och handelsträdgård i sommar fann jag till min häpnad dessa blåklockor till salu i långa rader. Ägarinnan av trädgården sa att blåklockorna var mycket populära, ingen misslyckades ju med dem. Jag fick mig en tankeställare.
Blåklockorna i min trädgård ser ut att segra över mig.
Det är frestande att lämna dem ifred för att få se vad som händer.

Jag gjorde nämligen så med gul praktlysing. Detta "byskvaller" lyser nu likt solen belåtet i ensamt majestät, sedan de trängt ut sina blomstergrannar i min gamla, numera lättskötta perennrabatt. Jag slänger på "byskvallret" lite ny matjord ibland, när rötterna tittar upp och ber om det. För övrigt får de sköta sig själva, jag tror att det är så de vill ha det.

Klätterrosorna är över 50 år, vi "stack" ner dem i komposten en sommar när vi dränerade om huset. Sedan klippte vi ner dem, planterade dem tillbaka i ny jord och vips växte de snabbt upp igen. Jag ansar dem kraftigt eftersom de annars växer upp över taket.

Vid ett besök i en vacker dansk visningsträdgård visade ägarinnan stolt en matta av kirskål som hon tyckte var sååå tacksamma och nyttiga växter. (Tips om du vill försöka utrota kirskål: Kväv rötterna genom att lägga över svart plast, sedan skall du odla potatis där den vuxit! Det rådet förmådde jag inte ge till den stolta damen i Danmark, jag undrar ibland om hon har kirskål i hela sin vackra trädgård nu).

I Frankrike hittade jag till min förvåning påsar med maskrosfröer till salu. Listan kan göras lång. Var och en får väl bli salig på sitt sätt, som min kloka farmor i Forsa sa.

Vänliga trädgårdshälsningar/Annie Skoglund





Tre bilder från "Järnvägare Frasses trädgård".


Plymspirean.


Den gamla järnvägslyktan.


"Till huvudsidan".